Malin här.. Jag läste ett inlägg nyss i en annan blogg.
Hon hade så rätt i det hon sa för det är precis så jag har börjat tänka,
eller det är så jag tänker. Jag kan inte säga att jag är speciellt bra på någonting, eller jag kan inte säga att jag är bäst. Antingen är man bara bra eller så är man dålig på nått men aldrig bäst. Det är försent för att "lära" sig någongting med. Typ sport, jag är verkligen SÄMST på bollsporter av alla slag, fotboll är helt värdelöst för mig. Jag har nästan försökt lura folk att jag är mer bollrädd än vad jag igentligen är bara för att få slippa ibland. Men ibland ångrar man att man inte fortsatte med saker man började på när man var mindre, att man inte håller på med det fortfarande liksom. För nu är det försent för allt det där. och om någon nu skulle komma fram till mig och fråga vadfan jag är bra på så jag hade inte haft något svar, för jag vet ingenting som jag är riktigt jäkla bra på, är inte det riktigt patetsikt?

jag känner igen mig i det hon skrev, det är tråkigt men ändå någonting man accepterar lite sådär och istället bjuder på sig själv för att man är så dålig på endel saker, och skrattar åt det och sedan inser att man bara är en själv, lite halvkass men ändå bra.