kärlek, vad tycker man om det egentligen? det kan vara det finaste som fins, men samtidigt så är det den värsta smärtan man kan vara med om.. att inte veta hur det kommer sluta, att bara gå och vänta. Sånt hatar jag mer än allt annat. Att få ett svar "hjärtat, jag är lycklig när du är nära, jag vill vara med dig" eller "känns som vi inte kommer bli mer än vänner.. du är jätte snäll och vi har kul tillsammans, men mer än så kommer det inte bli".
Den första sekunden på båda allternativen stannar hjärtat, sen är det upp till svaret som det ska fortsätta bulta..
eller stå stilla.
att få träffa personen, känslan att du blir helt varm och inte vet hur du ska prata eller vad du ska säga eller göra. du bara ler hela tiden.
eller att få träffa personen, känslan att du bara vill dö, gråta och springa där ifrån. Kanske slå till honom, eller bara glömma allt.